KARATENS_HISTORIA

Karatens historia

Ursprunget till Karate (kara=tom, te=hand) utspelar sig i historiens gryning. Karate, såsom den är känd idag, uppstod för nära 1500 år sedan. Karaten utvecklades på ön Okinawa, som är en del av ögruppen Ryukyu, belägen söder om Japan. Okinawa hade en gammal inhemsk kampform som kallade Tode. Det användes främst för att försvara sig mot rövare och rånare. På 1300-talet allierade sig Okinawas kung Satto med Ming-kejsaren av Kina, vilket öppnade för ett kulturellt utbyte mellan länderna. För att vinna ökat inflytande över Okinawa sände Kineserna en grupp jordbrukare och handelsmän till ön för att bosätta sig där, de kallades de 36 familjerna. Enligt muntlig tradition lärde dessa kineser ut sin gamla kampkonst Chuan-fa till Okinawa-borna. Dessa båda kampkonster lär därefter ha vävts samman och fortsatte att kallas Tode. Det Japanska inflytandet på Okinawa började år 1609, då klanen Satsuma hade förlorat mot klanet Tokugawa i ett blodigt inbördeskrig i Japan. Efter sin seger lät Tokugawa ge sitt tillstånd till den förlorande Satsuma-klanen att attackera Okinawa. Under ledning av Shimazu angreps Okinawa och kom således under Japanskt välde. För att få kontroll över det ockuperade Okinawa lät Shimazu förbjuda alla vapen på Okinawa, vilket orsakade stor förödmjukelse och bitterhet. Under de närmaste åren utövades både vapenkonster och Tode i hemlighet på Okinawa under oorganiserade former utan kontakt och samarbete mellan de olika grupperna av dåtidens experter.	Konsten Karate utvecklades av en indisk prins och buddistmunk vid namn Daruma. Han hade troligen utövat en indisk krigskonst vid namn Kali Prayat. Det var en metod att uppnå själslig medvetenhet, fysisk styrka samt ett effektivt självförsvar. Daruma vandrade över bergen i Himalaya, från Indien till Kina, för att missionera om sin religiösa lära. Han etablerade sig i ett tempel kallat "Shaolin". I templet, "Shoren ji" på japanska, lade han märke till att munkarna inte förmådde utstå den nya lärans långa meditationer, hårda fysiska krav. Som ett reslultat av detta insåg Daruma att det var nödvändigt at lära ut en metod som utvecklar fysisk och mental styrka. Denna antika form av karate lärdes i begynnelsen ut av munkar som hängivit sig åt stränga andliga och kroppsliga övningar. Ty genom den andliga disciplinen kunde man utveckla inre fred, styrka, självkontroll samt komma i harmoni med sig själv och omgivningen. Genom den fysiska disciplinen fick man även förmågan och hårdheten att försvara sig. Darumas lära och inflytande spreds över hela Kina som en del av de vandrande munkarnas missionerande och religiösa lära. Teknikerna modifierades och anpassades i kontakt med verkligheten. Så småningom spreds Shaolin-munkarnas konst genom handel, kulturutbyte och samfärdsel till de angränsande länderna. På ön Okinawa, under kinesisk överhöghet, var invånarna i naturlig kontakt med försvarskonsterna. Under namnet Tode eller Okinawa-Te utvecklades ett kraftfull och vasst system för självförsvar. Hela kroppen förvandlades till ett formidabelt vapen i stånd att spräcka krigsherrarnas riddarrustning med ett slag eller en spark. I större städer, Shuri, Tomari och Naha, frambringades ett antal egna mästare som gett upphov till många sägner, vilka är en del av Okinawas kulturarv.

Ursprunget till Karate (kara=tom, te=hand) utspelar sig i historiens gryning. Karate, såsom den är känd idag, uppstod för nära 1500 år sedan.

Karaten utvecklades på ön Okinawa, som är en del av ögruppen Ryukyu, belägen söder om Japan. Okinawa hade en gammal inhemsk kampform som kallade Tode. Det användes främst för att försvara sig mot rövare och rånare.

På 1300-talet allierade sig Okinawas kung Satto med Ming-kejsaren av Kina, vilket öppnade för ett kulturellt utbyte mellan länderna. För att vinna ökat inflytande över Okinawa sände Kineserna en grupp jordbrukare och handelsmän till ön för att bosätta sig där, de kallades de 36 familjerna.

Enligt muntlig tradition lärde dessa kineser ut sin gamla kampkonst Chuan-fa till Okinawa-borna. Dessa båda kampkonster lär därefter ha vävts samman och fortsatte att kallas Tode.

Det Japanska inflytandet på Okinawa började år 1609, då klanen Satsuma hade förlorat mot klanet Tokugawa i ett blodigt inbördeskrig i Japan. Efter sin seger lät Tokugawa ge sitt tillstånd till den förlorande Satsuma-klanen att attackera Okinawa. Under ledning av Shimazu angreps Okinawa och kom således under Japanskt välde. För att få kontroll över det ockuperade Okinawa lät Shimazu förbjuda alla vapen på Okinawa, vilket orsakade stor förödmjukelse och bitterhet.

Under de närmaste åren utövades både vapenkonster och Tode i hemlighet på Okinawa under oorganiserade former utan kontakt och samarbete mellan de olika grupperna av dåtidens experter.

Konsten Karate utvecklades av en indisk prins och buddistmunk vid namn Daruma. Han hade troligen utövat en indisk krigskonst vid namn Kali Prayat. Det var en metod att uppnå själslig medvetenhet, fysisk styrka samt ett effektivt självförsvar. Daruma vandrade över bergen i Himalaya, från Indien till Kina, för att missionera om sin religiösa lära.

Han etablerade sig i ett tempel kallat "Shaolin". I templet, "Shoren ji" på japanska, lade han märke till att munkarna inte förmådde utstå den nya lärans långa meditationer, hårda fysiska krav. Som ett reslultat av detta insåg Daruma att det var nödvändigt at lära ut en metod som utvecklar fysisk och mental styrka. Denna antika form av karate lärdes i begynnelsen ut av munkar som hängivit sig åt stränga andliga och kroppsliga övningar. Ty genom den andliga disciplinen kunde man utveckla inre fred, styrka, självkontroll samt komma i harmoni med sig själv och omgivningen. Genom den fysiska disciplinen fick man även förmågan och hårdheten att försvara sig.

Darumas lära och inflytande spreds över hela Kina som en del av de vandrande munkarnas missionerande och religiösa lära. Teknikerna modifierades och anpassades i kontakt med verkligheten.

Så småningom spreds Shaolin-munkarnas konst genom handel, kulturutbyte och samfärdsel till de angränsande länderna. På ön Okinawa, under kinesisk överhöghet, var invånarna i naturlig kontakt med försvarskonsterna. Under namnet Tode eller Okinawa-Te utvecklades ett kraftfull och vasst system för självförsvar. Hela kroppen förvandlades till ett formidabelt vapen i stånd att spräcka krigsherrarnas riddarrustning med ett slag eller en spark. I större städer, Shuri, Tomari och Naha, frambringades ett antal egna mästare som gett upphov till många sägner, vilka är en del av Okinawas kulturarv.